För en vecka sen läste jag ut boken "Varför gråter inte Emma?" av Magnus Wennerholm & Emma Jangestig.
Tårarna var inte långt borta....
Äntligen hade tillvaron ordnat sig för Arbogatjejen Emma. Hon som alltid fallit för fel killar och tidigt blev ensamstående mamma med två barn. Nu hade hon mött en trygg man och de planerade för ett liv tillsammans. Men en kväll stod någon ur det förflutna i dörren och tragedin var ett faktum. Emma blev svårt misshandlad. Hennes barn Max och Saga hade aldrig någon chans.
När Emma vaknade upp befann hon sig i en märklig polisutredning där hon hölls isolerad utan att veta vad som hade hänt henne - eller barnen. Hon som varit en vanlig småstadsflicka blev sedan rikskänd när hon valde att träda fram och berätta om sina upplevelser. Emmas starka utstrålning möttes av djup beundran men också misstro. "Hur kan hon se så glad ut?" Man tycktes vilja att Emma skulle gråta och hata. Med sin sorg ifrågasatt tog sig Emma igenom två rättegångar och pekade ut sina barns mördare. Hon omvandlade tyskans hat till kärlek och framtidstro. Men bakom fasaden pågick varje sekund en kamp för att orka ta sig tillbaka till livet.
